Jag vet inte om jag har nån själ, men
om jag har det så föreställer jag mig den
som en säck full av bokstäver, skiljetecken
och avsigkomna satsdelar
i den mest fullkomliga oordning.

Jag vet inte om jag söker nåt, men
om jag gör det så är det nog
en överdängare i andens alfapet.

Lägg mig.
Horisontalt, vertikalt, diagonalt.
Läs mig, hitta mig i SAOL.
Försvara min ålderdomliga böjningsform,
hävda min fortsatta relevans.

Skriv den dikt som vore otänkbar
utan just mina fyra Å:n
och där ingen kommer att fråga efter B:n.
Nånsin.
Läs mig sedan högt,
med dendär rösten
som kan skala fram den
glödröda nervtråden av mening
ur den gråaste väderleksrapport.

Och knyt mig, ännu glödande, om fingret:
glöm mig aldrig.

Vårflod

Dina mjuka fingertoppar mot mina förvånade överarmsfjun,
Den lätta, varma smekningen som kommer och så är över
Innan jag hunnit göra mig till jag.
Åratals tjäle gick nyss ur mitt hjärta
Längs din hand och arm.
Islossning, vårflod längs mitt dumma, enkla, nakna ansikte
Förlåt mig. Men det är först nu jag föds.

Skrivpuff: Sorgsen

Rimlighet och reson

Att göra idag:
leva i och genom detta som är,
en gråskuggig väntan på nästa andetag, nästa regndroppe,
nästa ord.
Mellan orden tankar,
och mellan tankarna
föds och dör allt jag är och någonsin varit
om och om igen.
Mitt hem är ingen annanstans än här.
Mitt hem är en sedan länge glömd sorg
en namnlös längtan i dvala
som väntar att väckas av din röst.

Den skönhet som nu kan finnas
i det som är
just så som det kan vara

Att aldrig riktigt lyckas krångla sig in i verkligheten.
Att ändå fäkta lite håglöst i riktning
mot godtycklighetshinnan ibland,
Idag. Igår. En annan dag,
och någon dag utan nummer och namn,
som alla ryms inom samma blinda, mjölkvita evighet.

Och att ibland råka lyckas karva sig ett hål
med skarpa, bläcksvarta bokstäver i slumpvald svärm
En reva, ett sår.
Förvåningen då.
Vid den plötsligt kalla vinden
från utomskärs.

Rörd

Bergatrollet i mig vill vända sin skrovliga klippsida mot dig,

Din tunna hud, din halvt bortvända blick.

Rösten som söker stadga, skälver och bryts.

Hör gråten i din andning.

I det gråa berget

Kvicknar ådror av rödaste guld.

Du är mitt liv, du räddar mitt liv.

Du är den starka.

Lyfter inte blicken högre än skjortknappen
Tittar inte mer än trettio grader sidledes
Andas inte djupare än till sjätte revbenet
Talar inte högre än krukväxterna
Syns inte mer än saltkaret
Faktiskt mycket praktiskt
Funkat fint hittills